Det har varit en omtumlande helg, därav har det inte blivit något bloggande från mej.

Många tankar har kretsat runt en Unik man, en Stor man som nu vandrar på nya jaktmarker. När jag flyttade hit till Lakafors i Piteå 1977 var Rolf den första person jag  lärde känna, han klev in i köket en kraftig karl i vadmalsblus och vadmalsbyxor med en liten grå hatt i filt  på huvet som följde med i många år.

Han pratade pitmål och jag  "stockholmare" fattade ingenting?

Och ju mindre jag förstod ju bredare pratade han, men skam den som ger sig jag lärde mej mer och mer!

När jag tänker tillbaka så är det med ett leende på läpparna när han sa:

Kom och hälsa på i koja min (på pitmål naturligtvis) DÅ trodde jag faktiskt  att han bodde i en koja i skogen, men så fel jag hade han bodde på andra sidan älva

i ett mysigt hus med sin Aina.

Jag fick förmånen att känna  Rolf i ja det blir 33 år och jag känner att jag vill

berätta lite om denne kraftkarl som hade så många vänner.

Han var ett naturens barn, hans stora passion var jakten, timmerhuggning och

timmerkörning med sina arbetshästar.

Snäll , men var utåt en riktig  hårding fast ibland lyste "mjukiskillen" igenom som

när Aina och han hade hundvalpar i gården eller när han såg kaninungarna vi hade i stallet!

Våran dotter fick alltid höra när hon var liten och Rolf steg in i köket: har du

pisse ner dä eller har du stjiti ner dä?? Hon var inte god åt det  så istället för att bli arg så nästa gång han kom så hoppade hon opp i knät på honom och pussade och kramade honom, ja han försökte freda sig, men man såg att han tyckte om det och blev nästan generad.

Första hubertusjakten jag arrangerade häroppe blev Rolf tillfrågad om han ville vara räv? Jodå han ställde opp på sin 21åriga arbetshäst Ilde och han red barbacka!

Det var 1979 och det är den bästa räv vi har haft på dom tio år jag hade Hubertus. Rolf såg ut som Hoss i bröderna Cartwright när han sprängde fram på ängen där vi hade halalit "upploppet".

Och tjejerna fick verkligen kämpa för att få fast i rävsvansen som hängde på Rolfs ben.

Mångaroliga trevliga stunder har vi haft vid köksbordet hemma hos Åströms!

När Stockholmarna var opp på besök då var Rolf i sitt esse, jäklar anamma när han hälsade och kramade händerna på dom. Han var råstark i nyporna och

så pratade han pitmål så det stod härliga till , men vad alla våra vänner har gillat Rolf! Man riktig såg "spjuvern" i ögat på honom när han  fick briljera för noll-

åttorna!

Första gången min mamma var häroppe och lärde känna Rolf och Aina så hade Aina gjort en pannkaka och Rolf kom in och skulle äta då la han opp pitetidningen

och på den slängde han pannkakan och åt med god aptit, tro att morsan fick stora ögon!

Och skrattet, ett mer medryckande skratt än Rolfs det är svårt att finna, när

han berättade nåt kul så började han skratta och det ville nästan aldrig ta slut "skrattet"!

Visst luktade han "häst teven" när han var in och handlade på ICA så "finfloset"

rynkade på näsorna, men  när karl´n klädde opp sig för fest eller körde nåt brudpar till kyrkan i trillan då var han tjusig minsann i svart kostym vit skjorta och hatt. Han bjöd gärna opp till "dansch" när det var fest och då brukade han uttala sig  om kvinnan han hade i sina armar: hoina har bra gångfot!

Härliga Rolf!

Jag är glad och tacksam för alla de år jag fått känna denne märklige man och

 det känns bra att jag har fått lite utlopp för mina tankar runt Rolf, (det har varit svårt att släppa dessa tankar) för det var för tidigt  att Rolf "björnjägar´n"

(det döptes han till av mina två pojkar som han säkert  hade dragit nån historia om björnjakt för) skulle lämna sina nära och kära i fredags eftermiddag.

Hans vän Kjell hittade honom på logen där han höll på att "stokka" ihop vinter-

doningarna.

Aina har mist sin livskamrat och Kalle har mist sin bror, men minnena kommer alltid att leva kvar för Rolf var unik med ett hjärta av guld så har jag upplevt honom under dessa år och det skulle nog inte vara svårt att fylla en hel bok om

Björnjägar´n..............